Här kommer en utskrift ifrån Gert Nilssons mycket uppskattade föredrag om släktföreningens historia som han höll på Röstånga gästgiveri i anslutning till årsmötet 2016.

Det hände, på den tiden det begav sig, att länsman hade fått höra att en ung pojke i bygden hade skrivit en dikt om honom. Han kallade till sig pojken och frågade skarpt vad det var han hade skrivit. Jo, svarade pojken, Länsman och Per skräddare måste vara bröder. Deras stamfar var Adam och bägge heta Schröder.
Så långt som till Adam har vi inte lyckats föra vår släkttavla men i alla fall en bit i den riktningen. En förgrundsgestalt i denna forskning är lantbrukaren och hembygdsforskaren med mera Karl Åkesson som levt och verkat i Nevishög innan han därefter bosatte sig i Lund.

Karl Åkesson forskade i sin släkt på åtta linjer: hans far- och morföräldrars föräldrar, och han tog initiativet till att det bildades åtta släktföreningar. Av någon anledning lär det endast finnas en förening kvar, nämligen den som vi själva tillhör. En bidragande orsak till att de andra har avsomnat kan vara att de inte hade årliga sammankomster, och därför är det viktigt att vi fortsätter våra årliga släktmöten.
Karl Åkesson gjorde också en insats som kyrkohistorisk forskare genom att han skrev ett intressant häfte om den lågkyrkliga rörelsens historia i Lund med omnejd 1845-1945. Han nämner också när metodistförsamlingen i Lund grundades, och några av våra släktingar tillhörde den, nämligen familjerna Jakobs son och Troberg. Utförligt skildrar Karl Åkesson det som blev en förening inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) som hans egen familj hörde och där även undertecknad varit medlem.

När Karl Åkesson gjorde sina forskningar om släkten hade han betydligt svårare än nutida släktforskare. För att få klarhet i min fars släkt ,mina farföräldrar hade nio barn, ringde han till min mor som hade hela den stora släkten i huvudet. Det blev många samtal, och när Karl Åkesson behövde anlita kyrkböckerna fick han först gå till de olika församlingarna och, där de inte räckte till, till Landsarkivet i Lund. Släktforskningen resulterade i bokverket Min släkt, i två band.

Släktföreningen Helje Mattssons i Kumlatofta ättlingar bildas
Den 11 oktober 1953 bildades släktföreningen i Lund. Först deltog släktingarna i högmässan i domkyrkan. Som det heter i psalmen: ”Allt fick sin vigning i kyrkans famn, brudgummens löfte till bruden, hemmet, de nyföddas kristna namn, kämparnas färd till den sista hamn, fanan och konungaskruden”. Så inlemmades släktföreningen i en kristen gemenskap där gudstjänsten blev ett bärande inslag i släktmötena – från början varje år men sedan omkring vartannat år.

På Grand i Lund höll Karl Åkesson ett längre föredrag, som också innehöll ett par släktutredningar. Karl Åkesson sade bland annat följande i sitt föredrag:


"Att akta och vörda förfäderna, är icke någon hobby eller något mer eller mindre nyttigt tidsfördriv, så att man med detta såsom med diverse förströelselitteratur eller sällskapsspel kan saklöst kasta bort det. Tänka vi t.ex. på dess inflytande på vår dagliga omgivning och på vår allmänna kulturella odling, så skulle vi kunna säga som en universitetslärare sa en gång: Vördnad för fäderna för är en grundförutsättning för all kultur. Men att vörda fäderna är något vida mer. Det är något, som är djupt rotat i varje sund människas väsen, en gudomlig ordning, nedlagd på botten i människosjälen, något, som vi icke kan förbigå utan att känna en viss lucka i vårt livssammanhang."


Vi hör här inte bara släktforskaren utan även filosofen Karl Åkesson. Åkesson slutade sitt föredrag med följande ord:

"Man kan alltså under gynnsamma betingelser få en viss inblick i sina förfäders liv och verksamhet, i deras kamp för livets uppehälle och för sig och de sina, i deras lidanden och försakelser under en för oss ofattbar strävsamhet men också i deras glädjestunder, då de i sin gärning vunnit framgång och lycka. Ty först och sist gå dock våra tankar till Helje Mattsson och Elna Nilsdotter och till den fläck på jorden, där de levde och verkade. Där ha vi våra rötter, var vi än i världen hamnar. Denna fläck på jorden och dessa våra förfäder där, kunna vi aldrig glömma. Må så minnet av fäderna uppfordra oss, var och en i sin gärning, att följa dem efter i ädel, gagnrik verksamhet och med samma fasta föresats som de hade och så göra till vad skalden uttrycker i de bevingade orden: Till samma kamp jag går,´ ´I mina fäders spår ´”


   Det första presidiet, som, valdes i Lund, bestod av bankkamreren Nils Åkesson, ordförande, kamrer Per O W Carlenfelt, sekreterare, direktrisen Thea Welin och direktör Sven Larsson.

Jag avser nu att lyfta fram några personer från styrelsen genom tiderna och personer som har gjort intryck på undertecknad under årens lopp. Jag var emellertid inte med när släktföreningen bildades 1953 utan kom med först året därpå, 1954 i Ugglarp. Jag minns att jag blev imponerad av presidieledamöterna i allmänhet och i synnerhet av sekreteraren Per Carlenfelt. Att jag själv många år senare skulle ingå i presidiet var något som inte ens snuddade vid min tanke. Beträffande titulaturen på ledamöterna i interimsstyrelsen har jag gjort två iakttagelser. Fastän de kvinnliga ledamöterna hade egna yrkestitlar benämndes de som "fru". Sven Larsson, direktör för Stenbergets Makadamfabrik, benämndes nämndeman. Titlar som nämndeman och kyrkvärd ansågs på den tiden som förnämare än de egentliga yrkestitlarna. Borde det för övrigt inte vara så alltjämt?

Nils Åkesson
När jag hösten 1943 började i Veberöds småskola upptäckte jag att det i samlingsrummet fanns två dörrar, en in till själva skolsalen och en som gick in till ett litet kontor. Detta kontor utgjorde den så kallade Kristidsnämndens expedition. Där handlades de frågor som berörde de inskränkningar i människors frihet som föranleddes av de oroliga krigsåren, bland annat ransoneringskort för vissa varor och tillstånd att slakta grisar hemma. Kontoret förestods av en man, alltid finklädd i kostym, skjorta och slips och som benämndes ”renhårig” eftersom han helt saknade hårväxt på kroppen. Han var alltid mycket artig och hälsade igen när vi skolbarn hälsade på honom. Jag upptäckte snart att denne man sysslade med mycket mer än ransoneringskort i det lilla kontoret. Han tycktes ha med allt att göra som rörde Veberöd. Han förestod stipendiefonder, han var auktionsförrättare, han var kommunalordförande och ledamot i kyrkorådet. Han skulle sedan kröna sin karriär med att bli kamrer och kontorsföreståndare för Sparbanken i Veberöd, som tillhörde Gamla Sparbanken i Lund. Mannens namn var, som ni redan har förstått, Nils Åkesson.
När släktföreningen bildades i Lund 1953 var det ingen tvekan om vem som skulle väljas till ordförande. I tio år innehade han den posten och ledde föreningen suveränt och med en slipad ordförandes elegans. Han satte också dagordningen för kommande ordförande genom att själv tjänstgöra som ordförande i tio år och sedan avgå.
När Nils Åkesson avtackades " talet hölls av Per Carlenfelt, sekreterare under tjugo år och sedan ordförande i tio år " sade Per bland annat att det alltid hade varit lätt att komma i kontakt med Nils Åkesson trots att han ofta var ute i bygden i olika uppdrag På den tiden var telefonstationen i Veberöd inte automatiserad utan en telefonist svarade: "Veberöd". Då kunde man antingen säga ett visst nummer eller namnet på den man sökte. Och var då inte Nils Åkesson hemma kunde telefonisten säga till exempel: ”Nils Åkesson är inte hemma i dag. Han håller auktion i Björnstorp”. Då kom omgående repliken från Nils Åkesson: ”Tacka för det. Det var ju min gamla fästmö som var telefonist.”
Jag minns att jag sökte studielån på banken och hade som borgensman en företagare i en grannkommun som varit min chef. Nils Åkesson avslog min låneansökan eftersom han inte tycktes lita på borgensmannen, en affärskvinna i grannkommunen, men inte nog med det. Han visade vägen till ett betydligt bättre sätt att få hjälp att finansiera studierna. Han stängde med andra ord en dörr och öppnade en annan, som var bättre.
Av någon anledning som jag inte själv förstår valdes jag in i den kommitté som skulle leta fram en efterträdare till honom. Valet föll så gott som omedelbart på lantbrukaren och kommunalmannen Knut Larsson, Kornheddinge, för övrigt en yngre bror till Thea Welin.

Gert-Åke Carlsson
Ingenjör på det som en gång började som Aktiebolaget Åbjörn Anderssons gjuteri i Svedala, senare Svedala-Arbrå. Aktiebolaget Åbjörn Andersson hade för övrigt filial i Ryssland, men denna konfiskerades vid ryska revolutionen. Gert-Åke omorganiserade sekretariatet såtillvida att han och hans hustru Ingrid engagerade hela styrelsen i arbetet med att skicka ut kallelserna. Detta var ett utmärkt initiativ. Dels var det nödvändigt att alla hjälpte åt, dels lärde styrelsemedlemmarna känna varandra bättre. Ingrid gjorde en fin insats för föreningen genom att hon sydde upp axelband till styrelsen, blågula för de ordinarie och gula för suppleanterna.
Tillsammans gav Per Carlenfelt och Gert-Åke ut en ny släktbok och aktualiserade därigenom registret.

Nils-Yngve Herrström
Nils Yngve Herrström var ordförande under en tioårsperiod och fortsatte därefter att vara styrelsemedlem med särskild uppgift att ansvara för datasystemet. Med Nils-Yngve Herrström och Gert-Åke Carlsson togs steget in i datavärlden.

Här fortsätter Gert Nilssons mycket uppskattade föredrag om släktföreningens historia som han höll på Röstånga gästgiveri i anslutning till årsmötet 2016.

Ove Larsson
Ove Larsson träffade jag redan som barn. Han var då lantbrukselev på Simontorps säteri i Blentarp och bodde i samma hus som min morbror och moster. Han hade även kosten där. Eftersom jag och mina syskon ofta hälsade på kusinerna i Blentarp hade Ove och jag lärt känna varandra så pass mycket, trots åldersskillnaden, att vi visste vem vi var när jag tjugofem år senare blev kyrkoherde i det pastorat där Slimminge ingick. Mina föräldrar visste väl vem Ove var, så han var långt ifrån en främling. Han gifte sig med Brita som var kusin med en av mina kusiner på min mors sida.
Med Brita och Ove kom jag att vara tillsammans mycket under Villietiden. Brita tillhörde kyrkorådet och Ove var en känd och aktiv person i Slimminge- och Skurupsbygden och åtnjöt allmänt förtroende. Även han var auktionsförrättare och en allmänt betrodd person, kunnig i juridik. I släktföreningen innehade han under många år posten som kassör.

Sedan han avgått från denna post avtackade han under många år styrelsefunktionärerna med var sitt fång av praktfulla gladiolus som han odlat.
Ove hade en älsklingsrätt av god husmanskost. När han fyllde sextio år hade han gille på Erikslunds bygdegård, och då insisterade han, till mångas förtjusning, att välja denna rätt som förrätt: ärtsoppa med varm punsch. Oves dotter Bodil Bramer var under många år föreningens sekreterare. Den gård Ove under många år brukade var prästlönebostället Slimminge 13, en gård som under Oves tid där var en mönstergård.

Bröderna Sven och John Larsson
Sven Larsson var vice ordförande i den första styrelsen. Han och John tillhörde den syskonskara som startade och drev Stenbergets Makadamfabrik. När föreningen firade sitt femtioårsjubileum gjordes en studieresa med tre bussar och då besöktes bland annat såväl Sternberget som Bösarp Grus & Torrbruk, som innehas av Svens son Sven-Leo Larsson. Sven var under sin verksamma tid direktör för Stenberget och John hade som sin uppgift att vara sprängarbas. John kom också att bekläda posten som vice ordförande i föreningen. Sven var död när jag blev kyrkoherde i pastoratet, så honom lärde jag endast känna i hans befattning som vice ordförande, däremot träffar jag då och då hans son Sven-Leo, driftig och företagsam som sin far. Med John fick jag glädjen att vara tillsammans ofta. En snäll och försynt man som med sina goda råd blev till hjälp för styrelsen, alltid vänlig och uppmuntrande.

En av underhållarna var släktingen "Hundra-Hilding" från Osbyholm. Eftersom han före automatiseringen av telefonnätet hade nummer 100 fick han smeknamnet Hundra-Hilding. Men på släktmötet fanns det ytterligare ett skäl till namnet: han hade då fyllt hundra år. Han gladde oss då med att sjunga ett gammalt skillingtryck, något av en gammal tids "fräckis". Sången handlade om en man som gick till doktorn för att få bot mot att han hade så kalla fötter att han knappt kunde sova om nätterna. Ja, sa doktorn, så galet har det varit för mig också ända tills jag fann ett utmärkt botemedel. Jaha, svarade mannen, och vad består det av? Jo, svarade doktorn, jag låter min fru ligga så nära mig som det är möjligt, och det är verkligen en kur som jag rekommenderar. Ja, svarade mannen, då tackar jag så mycket för rådet. Och hälsa doktorinnan att hon är välkommen hem till mig när jag lägger mig klockan tio i kväll.

Helje Mattssons släktförening är en av Sveriges första och största släktföreningar och baseras på Helje Mattssons liv i Kumlatofta under brjan och mitten av sjuttonhundratalet. Alla medlemmar r ttlingar eller anhriga till ttlingar till Helje Mattsson. Kumlatofta finns kvar n idag strax sder om Sjbo i Skne och Helje Mattsson levde mellan 1715 och 1769.
Slktfreningen i sig fddes ur Karl kessons idoga arbete under 1950 talet vilket ledde till ett frsta slktmte och bildande av freningen 1953 i Lund. Sen dess har freningen haft ett rligt slktmte p olika platser runt om i Skne.Vid frsta slktmtet deltog minst 400 personer och idag bestr freningen av cirka 5000 medlemmar.D vr slkt hrstammar ifrn Skne s r Helje Mattsson och slktfreningen en del av Sknes historia. Drfr hoppas jag att kunna lgga upp s mycket historiskt material kring Skne och dess bygder och byar som jag kan.Jag hoppas att du kra lsare ska finna det vara intressant och givande.